Jag lovade mig själv 

Att skriva ett blogginlägg idag, fast det har varit idag i många dagar nu. Efter min Kalmarresa dippade jag och inte många ord blev sagda. Jag önskar jag kunde våga skriva i det tillståndet, men det är ett stigma och jag går hellre under jorden. Svårt att uttrycka orden hjälp, jag orkar inte eller kom hit. Istället verkar jag nog stark och gråter inuti. Nej, jag tycker inte synd om mig. Jag är medveten om vad jag gör och är glad för att jag har kommit så långt som jag har och att jag är där jag är. De dåliga dagarna har jag tvingat mig att ligga och lyssna på böcker och kolla på film, de dagarna funkar det inte att gå. Benen är för tunga. Jag har min krisplan och jag vet var den ligger. Den används. 

Min stora sorg är att jag har blivit av med M. Hon är den som känner mig nästan bättre än mig själv. Detta var nåt jag kände in för ganska länge sen. Det har varit lite för många förluster nu men livet måste fortsätta. Ingen kan någonsin bli M men någon annan kan bli jättebra. Jag tror att det blir så. Livet ger vad man behöver. 

Igår blev jag bjuden på middag av min underbara dotter, hon skickade till och med hem lite rester. Det finns struktur för vad jag ska pyssla med nu. Och flera dagar har jag vänner att träffa. Livet har än en gång vänt. Så ser mitt liv ut, upp och ner. 

Lite ostbricka fixade hon till efterrätt 

Kompakt

I rummet, runt gården, i skogen och bland dolt månljus råder tystnaden kompakt. Hela dagen i backupläge. Det bara är så, jag smälter intryck. Men vi promenerar ifatt de viskande tankarna, smyger oss tätt inpå Sixten och jag. Han är bra på att skrämma igång, jag mer att leka igång. I morgon är kroppen omstartad och kanske fixar att packa en väska. Annars har jag kanske några fusk, ringa nån akutlinje för oss som har packfobi. 

Två stora skrämmande spindlar har skrämt mig på två dagar. Ni vet ju hur groteskt stora husspindlar kan vara. Och en vandrade alldeles för nära min säng. Jag har inte fobi, men jag skakar lite olustigt och börjar prata högt med katterna som tröst när jag plockar ner åttabeningarna med glas och kartong. Så ut med dem i mörkret. Lite skakig blir jag. Jag vet ju att husspindlar äter andra dumma små insekter men de får äta utemat eller gömma sig när jag är nära. 

Nu är klockan dags för att skriva i sömnen och det behöver ni inte få utstå. 

Jag lyssnar på Lars Lerin

Hans nya bok, Det tysta köket. Efter att jag för något år sedan läste Axels tid har jag väntat och längtat. Hans finstämda värmländska dialekt och mjuka sätt att berätta för mig inte bara in i berättelsen, detaljerna utan också till känslan av tiden. Ibland spelas piano, komponerad av Benny Andersson. Flyktigt mellanspel, som en vår som sveper igenom sommar och vinter. Ja, jag är drömsk och förtrollad. Vill lyssna på hela boken nu, men samtidigt vill jag njuta länge.

Det är en tystnad inne i stugan, en mjuk omfamnande tystnad. Jag har funderat mycket på vänlighet och kärlek. Ja, det gör vi väl alla idag mer eller mindre. För det är ganska lätt att ge, öppna munnen och säg till någon att hon är fin, lagar fantastisk mat, eller säg jag saknar dig till någon du saknar. Säg det vackra du annars inte vågar säga. Eller våga säga förlåt eller om det är möjligt ta emot ett förlåt. Strunta i stoltheten. Gör något för någon, ge en liten gåva.Men för att du ska kunna vara snäll och kärleksfull mot andra får du inte glömma bort dig själv. Jag tänker inte på ett egoistiskt plan, utan att sätta gränser så ingen trampar på dig. Det är också att visa kärlek, visa att man själv har ett värde.

Ja, det var det lilla kärlekstalet. Igår vandrade jag utmed min favoritväg. Djupa friska andetag, skor som bestämt gick framåt. Fladdret av solstrålar och vind som snurrade överallt. Men jag vandrade av mig hårda ord. Och ju längre benen tog mig framåt desto mer tog jorden hand om orden och filtrerade tankar till ren luft. Svalan mötte mig på platsen där de brukar sjunga. Det är dags för dem nu. Hade jag haft vatten med mig hade jag kunnat fortsätta, kilometer efter kilometer. Kroppen fick inte nog av våren.

Efter att dammsugaren drog mig utmed golvplankorna, slet och drog i mina armar önskar jag mig en lugn kväll. Jag kommer gå till ett dukat bord. Ha en fortsatt fin helg.

DSC_0429

Imago och fullständig metamorfos


Ibland kan jag ställa mig utanför mig själv och se processen ur ett fågelperspektiv. Varför händer saker och varför gång på gång? Jag är säker på att det är något jag ska lära, gå igenom tills jag fattar. I min värld är det fjärilen som når imago innan döden, inte människan. Resan är livet och transformation är det som får oss att växa. Konstig sak att skriva om, men jag är i en process där människor av olika anledningar försvinner ur mitt liv. Det är ledsamt och smärtsamt. Stor saknad. Ur sorg in i glädje så har nya människor dykt upp. Men allt måste ske i balans. Jag tar emot med vidöppna armar. Men det är min egen resa även om vi åker tillsammans. Balans är mitt mantra nu. Det kommer aldrig bli så att en människa ersätter en annan utan det kommer individer som ger nytt och annorlunda. Lära om, lära nytt med hjälp av det förflutna. Människor som jag kanske inte ens upptäckt om jag inte rest vidare. Förhoppningsvis har våra resor tillsammans gjort min metamorfos så full av kraft att jag är starkare i mitt jag och i min egen vilja nu. Låt mig betrakta, jag ser faktiskt lite mer balans. 

Ja det var väl ett flummigt inlägg, men stilla betraktelser är bra för mig. 

Vardag

Uteliv två helger i rad, jag kan inte minnas senast det var så. Jag visste från början att jag skulle få betala för det i form av utmattning, men jag var i ett relativt lugn i besluten. Så tröttare och med en ganska trög hjärna sitter jag. Men en glad trög hjärna. Är väldigt på min vakt men jag och sommaren blir gärna att jag flyger lite högre. Jag tror ändå att detta blir den bästa sommaren. Jag får se till att inte ha för roligt, för ofta. Men som de som vet säger till mig, jag är så medveten nu och har en behandling som funkar, så kommer jag inte flyga för högt eller krascha. Jag är jag och vill njuta av en ljus tid och få lov att vara lite förälskad i livet. 

På ridningen idag var det fortsättning följer. Zelda fick en westernsadel på sig. Jag fick uppgiften att först vara svag i båda benen, dvs helt slapp i underkroppen.  En tjej höll i grimskaftet och ledde runt. Nej, det är inte så enkelt som det låter. Hästen måste lära sig att ryttaren fungerar annorlunda. Nästa vända skulle jag vara svag i hela vänster sida. Hur man från en ramp tar upp mig i sadeln på rätt sida och vad som händer i sadeln. Allt detta för att Zelda ska vänja sig vid olika människor, med eller utan något handikapp. Hur tyngdpunkten varierar. Tur att jag spelat mycket teater i mitt liv och gått teaterskolor. 

Favorit i repris

Att lära om och om och om igen

I fredags skrev jag ett ganska uppgivet inlägg, nej mycket uppgivet (men jag publicerade det inte). Rädslan var stor att åka ner, speciellt när glädjen varit stor och kontrasterna för stora. Förra helgens Malmö levde jag på som en klubba som aldrig tog slut. Och så dök Göteborg upp. I Göteborg var det sedan länge planerad en liknande fest för de som bodde lite högre upp i landet, ja för alla som bor i Sverige så klart. Jag började dala i tanken på att jag var ensam, människor som försvunnit och kanske kommer försvinna. Jag är stabil, men jag måste inse att jag är upp och ner, lite mer än vanliga personer, lagom kommer jag aldrig bli. Lagom är inte Karin. Så på lördagen får jag chans att göra en B. En B är när man åker till ett ställe långt ifrån och överraskar. Glad för att de frågade, ännu mer ledsen för att det inte skulle funka, slut på pengar och ingen hundvakt. Men jag måste blivit änglahörd eller något, för allt bara löste sig, hela lördagen.

En härlig resa.  Oj, vad snabbt det gick att ta sig till Gbg. Från att bestämt mig klockan fyra till åka iväg var klockan sex, och vi var i Gbg vid halv nio (inklusive matpaus). Åka bil i Göteborgs centrum är inte lätt. Gps:en fick lite spel. Ja, så kom vi in till Golden days, för det var där de ätit de andra. Underbara reaktioner och glädje när vi kom. Det var bara K jag kände från tidigare.

Sen vidare till Göteborgs kända gayställe, Gretas. Det var en sån mjuk och tillåtande atmosfär. Jag dansade massor, det gjorde vi alla. Dragshow, alla typer av människor och konstellationer. Det var länge sedan jag var så avspänd. Få ett ansikte på dessa mina vänner och nya det är förunderligt. Vi åkte hem vid tre-fyra tiden och det var en avslappnad resa trots dimman. Så till Malmö, hämta bil och hund. Nu dröjer det tills nästa gång det blir något sånt här, men något blir det säkert innan sommaren. Och nej, jag var inte på väg upp, trots detta. Däremot har jag varit lite väl mycket med telefonen senaste tiden så A fick säga till mig. Låt det plinga, saker kan vänta några minuter.

Sen har jag kommit fram till och pratat om detta med beröring. Jag har aldrig i mitt vuxna liv varit bra på att vara fysisk, vänskapligt och tröstande, med vänner. Men fysisk menar jag sitta nära, krama någon, rufsa i håret eller ta på axeln när man talar, jag har ryggat tillbaks om någon försökt. Men jag inser att jag behöver det, helt svältfödd på fysisk närhet (jag pratar inte om sex, pratar om vänskaplig osvensk beröring). Att bli tillsammans med någon då har man oftast en fysisk närhet. Men jag är inte redo ännu att ha en relation, har mycket kvar i mig själv att utforska. Men jag ska bli mer tillåtande med beröring och ömhet, mänsklig värme helt enkelt som dessutom är lugnande, tillåta mig att ta emot och inte rygga undan. Både att ge och ta, men jävlar vilken utmaning. Sen är ju det svårt för jag kan ju inte krama folk som inte vill, det blir ju värsta påhoppet. Apvänner plockar ju löss på varandra, ska det behöva vara så mycket värre? Det konstiga är att jag var väldigt fysisk som liten, sen kom vad? Nu blev det ju väldigt personligt och ärligt men jag tror det är viktigt för mig att i bloggen få lov att vara ärlig, för då blir det en sanning. Det är i alla fall roligt när polletten ramlar ner, en sån där aha-upplevelse.

Superdupertack till er som gjorde min resa möjlig

fb_img_1491212173202.jpg

 

 

Och de åt insekter

Detta inlägg idag hade jag planerat att bli ett svårt och djupt ett. Men jag tvivlar, dagen blev väldigt konstig från början så det blir mer en kakafoni av intryck. Och avtryck i sängen.

Ja, vad gör man när man vaknar och det luktar skit. Åtminstone är jag en gnutta yrvaken vid uppvaknandets första minuter. Vad är det som luktar, det luktar illa. Katt nummer ett luktar ok, likaså nummer två, hunden luktar som vanligt. Till slut sätter jag mig upp, det syns verkligen ingenting och det luktar hemskt. Då dyker en tredje katt upp och börjar krafsa vid fotänden. Japp, i påslakanet, väl dolt på täcket har någon tyckt att toaletten var. Jag får kräkreflexer av sånt så jag är imponerad över hur jag lyckades fixa rent.

Så var det sjukhuset. Återbesök på kirurgen, var där senast förra året. Parkera bilen, det vet jag hur man gör i ett parkeringshus. Det blev mycket av den varan i Lund. Så spatserar jag bort till huset. Det tog en bra stund innan jag fattade att huset var borta. Puts väck, fanns inte. Jag hade nog tre minuter till godo. Fortfarande väldigt förvånad tänkte jag att jag ringer, men mina personliga kontakter var borta de också. Google sa en ny adress. Jag följde vägvisaren och det skulle vara blabla galta nr 47. Jag stod på googlepricken men inte fanken var det rätt. Malmö har ett konstigt system där husens nummer inte stämmer överens med gatunumren, bara ibland, när det passar husen. Så, adressen fanns inte. Nu var klockan 10 över tre. Då hittade jag en arbetare, alltså en sån som bygger, kanske heter det då byggare. En tjej, så ni får rätt bild. Hon stod och pratade med en äldre dam, jag stod och hoppade. Här fanns inget tålamod kvar. Då sa jag, snälla, snälla veeeeet du var kirurgen ligger. Den snälla tösen tog mig inte i hand, men hon sa att hon skulle visa mig vägen. Och det gjorde hon. Kirurgihuset låg på andra sidan sjukhusområdet mot där det låg innan. Jag tackade så hemskt mycket för hjälpen och neg djupt, eller så gjorde jag inte det sista. Men hon var en snäll tös. Väl där, kvart över tre och jag trodde hoppet var ute. Då var det som att komma in i en slowmotionvärld. Det satt två kvinnor i buren som gjorde allting sakta, sakta. Öppnade till och med luckan långsamt. Ja, du är väntad, sa den ena. Den andra pratade i telefon. Den första sa att oj, du har snart frikort. Nämen oj, sa jag. Jo det är sant, sa hon. Nähä, sa jag. Ja, hursomhelst tror jag att vi höll på så en stund, sen betalade jag 100 kronor så skulle hon fixa frikortet. Hon sa att hon skulle ringa in till sköterskan och tala om att jag var kommen, att de anade att jag skulle bli sen. (känner alla mig?) Men den andra människan pratade vidare i telefonen. Och den andra satt och klippte och skrev. Inne i väntrummet var det ett program på teve, ett matlagningsprogram. De tillagade insekter. Olika sorter, malde dom och kryddade korvar och gjorde kolor och smaksatte sallader. Det var äckligt. Men sen lät de barn testa, jag tror inte de visste vad det var. Och de stackars äldre. Sen gick många sköterskor förbi och log. Det är trevligt att de log, men jag kände mig som någon i Truman show. Väl inne gick det bra, knorren har inte vuxit sig igenom huden. Nä, elektroden. Pacemakern funkade, det var ju bra. Jag har träffat henne många gånger men hon var liksom extra trevlig. Och så gick jag ut. Folk la huvudet på sidan och sa hej, sen kom en fram och sa att nästa gång hittar du nog. Alltså, dagen blev udda. Det låter som en konstig dröm, men jag lovar, jag var vaken och jag har inte rökt konstiga svampar.

Ja, nu blev jag trött. Här är en bild på pizzan, tredje dagen i rad. Nu är den slut. Täcket i bakgrunden är tvättat och rent

dsc_0383.jpg